Begravningsrepresentanten Tony (Fonus)

 NÄR VI DÖR!

TILL DIG SOM TAR HAND OM AVLIDNA

Jag tänker här ta upp några frågor som ofta dyker upp vid de tillfällen då jag håller föredrag/ sammankomster, även studiecirklar i frågor om och kring döden. (Har arbetat inom begravningsbranchen).

En del av materialet är hämtat från Planverkets rapport nr 75 1986 om gravplatser för andra trossamfund.

Min förhoppning är att materialet ska hjälpa och underlätta arbetet för vårdpersonal omkring döden och sorgearbetet.

VID DÖDSBÄDDEN

När den döende är nära slutet får man inte överge honom. Försök som anhörig/sjukhuspersonal eller vän att sitta kvar.

Det är viktigt, att den döende får omsorgsfull vård in i det sista. Att det är lugnt och tyst. Att rummet är ljust och svalt och att man ofta vädrar. Man ska på alla sätt försöka underlätta för den döende så länge han/hon lever.

Läkarna försöker förebygga smärta och ångest hos den döende. Ibland kan den döende bli omtöcknad av läkemedlen, men han uppfattar ändå om någon finns hos honom/henne. En del är klara in i det sista, en del glider in i medvetslöshet.

För många anhöriga kan det kännas svårt och skrämmande att sitta hos den döende.

Många tankar och känslor far genom huvudet. ”Om jag hade kommit tidigare, om jag gjort så istället”. De anhöriga kan känna oro, ha ångest och skuldkänslor, särskilt om det är första gången de sitter vid en dödsbädd.

Ibland kan det hjälpa att prata med personalen, när saker verkar otäcka, personal kan också med fördel prata med varandra. Som personal kan man erbjuda sig att sitta med.

Även om den döende verkar vara helt borta och inte vid medvetande kan han/hon höra. Hörseln och känseln är bland det sista som överger människan. Man kan alltså ”tala med” döende människor genom att smeka och hålla i handen ända tills dödsögonblicket. De flesta dör lugnt och stilla. En del anhörig märker inte ens att döden har kommit.

Andra ser precis när dödsögonblicket kommer. I enstaka fall kan tiden före vara svår. Den döende kan andas tungt och rossla och det verkar många gånger otäckt. Men den döende är långt bortom all smärta. Många tror att dödsögonblicket måste vara fruktansvärt hemskt och otäckt men det kan vara lätt och fridfullt. Det är som att blåsa ut ett ljus. Den döende drar sitt sista andetag, hjärtat slutar att slå. Blicken blir stel och hakan ramlar ner. Människan är död.

* Skall man kontakta sjukhusprästen vid dödsfall på avdelning?

Oavsett om den avlidne eller de anhöriga har anknytning till kyrkan eller ej, kan man säga att präster har en gedigen utbildning när det gäller att ta hand om människor i svåra situationer. När det gäller dödsfall kan prästen dessutom ge goda råd angående begravning och de frågor som kan dyka upp i samband med den.

* Kan anhöriga vara med och ”göra i ordning” den avlidne?

Många anhöriga kan känna ett behov av att få göra någonting för den avlidne. Det är lätt att känna sig överflödig när man är omgiven av yrkesfolk på t ex ett sjukhus. Man har ingen direkt uppgift att fylla. Därför är det aldrig fel att fråga om de anhöriga på något sätt vill delta i arbetet.

*Skall man binda upp hakan och hur skall man göra med tandproteser?

Det blir allt vanligare att anhöriga vill se den avlidne i kistan. Detta blir ofta en stund som präglas av intimitet och närhet till döden och som ger starka personliga minnen hos de anhöriga. Har då tandproteser satts in och hakan fixerats på ett tidigt stadium ger det naturligtvis ett värdigare intryck som påverkar det minne den anhörige bär med sig.

Det är mycket svårt för begravningsbyråns personal, som kommer i kontakt med den avlidne kanske först en vecka efter dödsfallet, att då t ex sätta in en tandprotes. Begravningspersonalens och vårdpersonalens gemensamma strävan är ju givetvis att allt omhändertagande av avlidna och deras anhöriga skall ske med största värdighet.

* När ett dödsfall har ägt rum får du som jobbar inom vården ofta frågan av anhöriga: ”Vad skall vi göra nu”? Hur svarar man bäst?

Man bör råda de anhöriga att ringa till en begravningsbyrå. Vid ett första telefonsamtal kan byråns personal upplysa de anhöriga om sådant man kan förbereda innan man besöker begravningsbyrån. Har de anhöriga t ex vakat i flera dygn känns det kanske bra att man i lugn och ro kan tänka igenom saker och ting innan man går till begravningsbyrån. Dessutom är man då säker på att en person på byrån är förberedd och har god tid för ett möte.

* Några begrepp om nedbrytning av den döda kroppen.

Förruttnelsen börjar normalt snart efter dödsfallet. Första tecknet är en speciell lukt och missfärgning över buken. Orsaken är främst bakterier som tillsammans med enzymer bryter ner kroppens protein och bildar svavelväte som är mycket illaluktande.

Efter döden sjunker blodet till kroppens lägst belägna delar och ger upphov till likfläckar.

Den yttre miljön påverkar förruttnelsen varför man bör eftersträva ett ventilerat utrymme även vid kortare förvaring av avlidna.

Likstelhet

Inträder ofta redan efter c:a 2 timmar. Musklerna drar ihop sig och blir hårda. T.ex. böjs fingrarna eftersom musklerna på deras undersida är kraftigare än musklerna på ovansidan. Stelheten är som mest uttalad efter c:a 10 timmar och avtar därefter successivt för att efter två till tre dygn helt upphöra.

Balsamering

Balsamering avbryter förruttnelseprocessen och är som regel nödvändig endast om väntetiden för begravningen är lång eller om kroppen skall transporteras ut ur landet. Balsamering i våra dagar är ett litet ingrepp. Via lårartären sprutas under lätt tryck, 5- 10% formalinlösning ut i kroppens alla vävnader. För att minska ett alltför högt tryck i artärerna öppnas lårvenen.

Ingreppen sys igen med ett par stygn. I en kropp som obducerats sprutas formalinet i varje extremitet för sig eftersom man inte har ett helt kärlsystem.

Preparering

Tillämpas om kroppen är i stark förruttnelse.

För att kunna hantera kroppen samt för att förhindra lukt lägges kroppen i bodybag (armerad transparent plast försedd med dragkedja). Kroppen täcks med cellstoff indränkt i formalin. Bodybagen försluts och kistläggs.

* Vad händer med ”dödsattesten”?

Numera skriver läkaren två dokument vid dödsfall:

1. Dödsbevis som inte innehåller någon uppgift om dödsorsak och som snarast skall sändas till Lokala Skattemyndigheten där den avlidne var skriven.

2. Intyg om dödsorsak där dödsorsaken skall anges och som sedan skickas enligt anvisningar från Socialstyrelsen. Då begravning inte kan äga rum förrän Lokala Skattemyndigheten fått dödsbeviset är det av största vikt att detta omgående skrivs ut och skickas.

TILL DIG SOM MÖTER EN SÖRJANDE

Då någon i vår omgivning har fått sorg vill vi gärna ta kontakt, visa vårt deltagande och även ställa upp på olika sätt om det behövs. Men vi vet också hur svårt det är att komma sig för, att våga och även att veta vad man skall säga och hur man skall bete sig. I sådana situationer kan det vara av värde att tänka på följande:

* Våga ta kontakt även om du är osäker och inte vet hur du skall bete dig.

I regel är det bättre med en tafatt kontakt än ingen kontakt alls. Den som har sorg behöver nämligen få klart för sig att någon bryr sig om. Människor är olika, men oftast har den sörjande ett behov av att få prata om den döde och det som har hänt. Våga fråga, våga prata om den som gått bort, lyssna!

* Var beredd på att ditt försök till kontakt ibland kan avvisas.

Det kan handla om att den sörjande faktiskt inte har behov av dig för tillfället. Men det kan också vara ett led i sorgen - man vill ha kontakt med andra människor men orkar inte med det just då.

* Säg aldrig till en sörjande att du förstår hur hon eller han känner det.

För det gör du inte! Bara den som är inne i sorgen kan förstå hur det känns. Det kan då vara bättre att säga att man förstår att det är svårt.

* Försök inte att ge tröst genom att säga: ”Det var nog bäst det som hände”.

” Du skall se att det är någon mening med det här också”. Om man är mitt inne i sorgen kan man inte se någon mening i det som skett, inte heller kan man tycka att det var bäst det som skedde.

* Det är viktigt att du inte slutar upp att bry dig om din sörjande vän, då vardagen har kommit.

Den tid då vecka lagt till vecka, månad till månad, behövs du kanske mer än i den akuta sorgen. Efter allt som skett i samband med dödsfallet och aktiviteterna runt begravningen kommer en vardag och då behövs du. En handryckning en blick. En kram kan betyda mer än många ord. Och det är bättre att säga några egna valhänta ord än att använda fraser av typen ”beklagar sorgen”.

Det kan också vara bra för den som har sorg att få höra att det finns människor som är villiga att ställa upp med praktiska ting för den sörjande då det känns alltför tungt. Men lova aldrig mer än vad du verkligen är beredd att hålla.

TANKAR KRING SORGEARBETE

* Sorgen kommer man inte förbi, den måste man igenom.

När man står inför att gå igenom en stor sorg kan det vara bra att tänka på följande, som bygger på känd erfarenhet:

Den som sörjer är expert på sin sorg. Det är en väg man måste gå. Det kan både vara lättare och svårare om man gått igenom en svår sorg tidigare. Lättare på så vis att man känner igen hur det var när man på nytt står inför sorgen. Men det kan också vara svårare därför gamla sår från tidigare sorger kan blossa upp igen.

* Håll inte tillbaka dina känslor.

Låt din sorg få uttryck i gråt och andra sätt att få ut din förtvivlan. Skäms inte för att ”bryta ihop” inför andra människor. Undvik så långt som möjligt att använda lugnande medel och alkohol för att döva din sorg.

De reaktioner man känner när man har djup sorg kan liknas vid det man kan känna då man har stark ångest. Man tror att man skall dö av det, så svårt kan det kännas men man gör inte det.

* Bli inte rädd!

Det är inte ovanligt att sörjande får uppleva att de ser eller hör den döde.

Det kan verka skrämmande men för en del av oss är detta en normal del av sorgearbetet. Detsamma gäller plötslig ilska som riktas mot olika människor, ja t o m mot den döde.

* Försök att undvika hyperaktivitet och isolering.

Ibland kastar man sig in i en aktivitet för att försöka hålla sorgens känslor borta.

Det kan gå till en viss del men hektiskt arbete och att alltför snabbt sätta igång med utåtriktade aktiviteter är inte så bra alla gånger. Det är bättre att stanna upp och låta sorgen komma. Be gärna någon vän eller släkting att hjälpa dig med praktiska saker som har med begravningen att göra, men var med själv så långt du orkar.

Andra stunder kan man känna behov av att isolera sig med sin sorg till en viss del. Men det behövs också närkontakt med andra människor. Undvik därför att dra dig tillbaka i något sorts skal.

* Försök att se den avlidne innan begravningen.

Detta ger en bättre hjälp att fatta vad som har hänt och tar bort fantasier om hur den bortgångne ser ut. Även om det blir ett svårt ögonblick är det bra för dig att ha sett verkligheten. Det är en del av avskedstagandet.

Du kanske tänker att du vill minnas henne eller honom som frisk och inte som död. Men även om du ser den som har gått bort så kommer du att minnas personen.

* Kontakta dina närmaste vänner direkt efter dödsfallet.

Väntar du med det kommer du inte att orka. Du hjälper dig själv och dina vänner genom att göra detta, eftersom de vandrar runt telefonen och så gärna vill ta kontakt men inte vågar. Genom att du själv kontaktar dem visar du att du kan och vill prata med dem om det som hänt. Det är nämligen just det du och även de övriga familjemedlemmarna och dina vänner behöver göra.

* Var beredd på att många människor kommer att undvika dig.

Det är vanligt att den som just fått sorg berättat att människor de känner t ex går över på andra sidan av gatan för att slippa möta den sörjande. Skälet till undvikande är att de inte vet hur man skall bete sig eller är osäkra på vad man skall säga. Därför vågar de inte hamna i situationen att möta den sörjande öga mot öga.

* Bygg inte upp något minnesmärke över den bortgångne i ditt hem.

Vid ett dödsfall uppstår alltid frågan om vad man skall göra med den avlidnes saker. Om ett barn dör, skall man röja ut rummet eller skall allt få stå kvar som det var då barnet ännu fanns?

Det är smärtsamt att ta itu med att göra sig av med saker, kläder m m. Men gör det ändå ganska snart efter det att dödsfallet inträffat. Möblera om och rör vid de saker som är mest känslomässigt laddade. Titta på fotografier även om det känns svårt. Om du bygger upp olika sorters minnesmärken kommer detta att förlänga sorgeprocessen.

* Skriv gärna ner din sorg i dagboksform eller i poesi.

Teckna eller måla kan man också göra. Även musik i olika former kan vara till hjälp.  

* Tänk på att sorgearbetet måste få ta tid.

Du måste leva med din otålighet över att det fortfarande känns tungt, trots att det gått en ganska lång tid. Känslor av sorg kan komma även långt efter en svår sorg.

* Börja efter en tid att fundera på hur ditt liv skall se ut i framtiden.

SLUTORD

Det blir fel om man bygger sitt liv på minnen av det som en gång var. Minnena skall finnas kvar, men du måste se framåt och fundera på hur du skall ordna ditt liv. Men gör ingenting i panik, när det gäller t ex hus, arbete och nya djuprelationer med andra människor. Också det måste få ta sin tid. Först när man kommit i någon slags balans efter det som skett är man mogen att bestämma sig för större förändringar i sitt liv.